INGEBORGS MANIFEST

Att med text och ord utforska Ingemar Bergmans sätt att tilltala sina medarbetare och beskriva sitt privatliv var till en början ett humoristiskt experiment. Det blir tydligt hur både raljerande och lättsinnigt han beskriver uppbrott från kvinnor, besattheten i sin egen mor och frånvaro av empati inför sina barn och ett totalt, närmast narcissistiskt, fokus på sitt arbete. Paradoxen ligger kanske i att han trots dessa glapp i karaktär ändå lyckas skildra kvinnor som talar till oss. Verkligt psykologiska porträtt som vi kan relatera till och vill se mer av. Hur sker detta? Hur kan vår pjäs utgöra en kommentar? Precis som i Bergmans egna verk är vi intresserade av Persona, masker, identitetsupplösning och hur man som konstnär och människa beskriver sig själv både inför sig själv och inför andra.

Trots sina ständiga utbrott och kompromisslösa arbetsdisciplin är Ingmar Bergman oftast älskad och hyllad av sina skådespelare och medarbetare. Dottern Linn Ullman beskriver i ”de oroliga” Ingmars unika förmåga att se människor, att lyssna på dem och få dem att känna sig trygga. Hans sätt att tala om sina tillkortakommanden får dessutom människor att mjukna, att acceptera hans lynniga karaktär.

Kommer Ingeborg inge samma känsla av trygghet, av kvinnligt geni som vi litar på? Hur lyssnar vi på Ingmars ord när avsändaren är någon helt annan? Hur kan vår pjäs utgöra en kommentar till en pågående diskussion om kön, genus, manligt och kvinnligt språk?