Stolarna

Pjäsen kretsar kring två karaktärer: en man och en kvinna. Båda är över 90 år, och de bor isolerade i ett torn långt ut till havs. Skådespelets tragiska dimension blottläggs vid föreställningens slut. Farsen består av allt som händer dessförinnan – hur de åldrade paret tar emot en strid ström av osynliga gäster som till slut fyller hela rummet vilket gestaltas av ett enormt antal stolar som staplas ovanpå varandra i rummet.
Små barn drömmer om sin framtid – de målar i sin fantasi upp sina framtida liv fyllda av meningsfulla händelser och hur de själva blir betydelsefulla medborgare på denna jord. I denna pjäs möter vi dessa drömmande barn vid slutet av deras liv. De har fortfarande ett begär efter mening, men allt de nu kan göra är att drömma baklänges, att föreställa sig de liv de kunde ha fått, att på ett tragiskt (och lönlöst) vis försöka förändra det oföränderliga.
Pjäsen talar således om människans fundamentala behov av mening, och vad som sker då människan i sitt livs slutskede blickar tillbaka och inte lyckas finna denna mening.

Koppling till läroplanen

Filosofi, livsåskådning. Om sökandet efter och konstruktionen av livets mening. Liksom existensialisterna ägnade sig absurdisterna åt att betrakta människans fåfängliga sökande efter livets mening, med den skillnaden att absurdisterna hävdar att där inte finns någon mening med livet.